Livet i Gula Villan

Glad i hågen tog jag fram cykeln häromdagen (hade tänkt gå till jobbet men mannen propsade på att det var mycket bättre att cykla nu när cyklarna var framtagna och klara inför sommaren. Ett påstående som inte riktigt visade sig hålla ...). Jag rullade nerför vår backe (alla som vet var vi bor vet att det är en rejäl backe som ger full fart under hjulen ...) och när jag närmade mig korsningen nedanför backen bromsade jag som vanligt - men hade inga bromsar!! Det är länge sedan jag fått sådan panik som då, men jag hann tänka att jag måste hinna krascha i snödrivan innan korsningen annars blir jag ihjälkörd av någon bil. Missade nästan drivan men slängde mig av cykeln som fortsatte ut i vägen och jag drösade i marken och slog mig som fan!! Men inga blödande skrubbsår (någon måste gilla mig) och huvudet lyckades jag på nåt sätt hålla från att slå i marken. Tog cykeln och traskade skakande uppför backen igen. När jag kom in genom dörren kom Yamina och undrade förskräckt vad som hänt och hur jag mådde. Då kom tårarna ...
Fick byta alla kläder från topp till tå då de var blöta och leriga. På med nya kläder och sedan TRASKA iväg till jobbet på något darriga ben.
Min kropp värker fortfarande, två dagar senare, och lårkakan är ett faktum. Men jag är glad att jag lever och att Yamina slapp höra ambulanssirener och upptäcka varför ...
Puh!