Livet i Gula Villan

Jag tror ingen kan förstå hur ledsen jag är över att Polly visar tungan. Trodde att jag skulle kunna uppnå min livsdröm, men så går den i kras. Det går inte en dag utan att jag tänker på detta och alla mina planer och förhoppningar inför framtiden som nu försvunnit och jag blir så ledsen och förtvivlad. Jag kommer aldrig att ha råd att köpa en ny hund. Av alla exteriöra "fel" en fralla kan ha så får hon ett enda, hon är ju så fin i övrigt, men ett som omöjliggör en seriös avel. Jag har kastats mellan "Äh, det är ju så många tungvisare som går i avel ändå och hon är ju såå snygg och fin ..." till "Jag kommer alltid att få skämmas inför andra uppfödare om jag tar en kull på henne ..." Känns som om jag i så fall måste "smygpara" henne med någon hane vars ägare inte är så insatt i rasen och det vill jag ju verkligen inte. Ena dagen tänker jag: "Jag gör det ändå! Det kan ju bli så att ingen av valparna blir tungvisare". Andra dagar tänker jag "Nä, det går inte, jag måste ge upp". 
Jag måste nog ge upp. Allt.
Jag älskar Polly, men 22 000 för en tungvisare som inte går att avla på känns sååå tungt. Allt jag hade att se fram emot är borta. Skäms över att ens ställa ut henne. Blir nog inget mer.
Men så tänker jag "men om jag ställer henne nästa sommar och hon kanske t o m får ett cert - törs jag avla på henne då?" Men nää, det är inte seriöst att avla på en tungvisare om än hon/han är champion ... Jag vet.
Ont i magen.